Det är vackrast när det skymmer
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.
-Pär lagerkvist
Denna dikt fick jag och min grupp arbeta med.
I dikten pratar han om naturen, himlen, gud, själva människan & sig själv.
Han skrev om hur fint det är när gud får det att skymma över jorden och marken som han själv givit oss, hur gud på så sätt utplånar fjärran. marken, träden, molnen skulle tas ifrån honom, på så sätt skulle han vandra ensam, utan spår(eftersom själva naturen skulle tas från honom).
Det är som att han byter till någon annan kort berättelse, fast hålls fast på samma.
Han skrev nytt & oväntat. Det ser ut som att det står om något annat, fast det är ungefär samma handling.
Känslan som jag själv tyckte passade till, var underbart, lite sorg och ömhet. En känsla till varje del.
Diktens budskap kan antagligen vara (vad jag själv tror) att vi själv kan passa på att märka & utnyttja naturens skönhet och det gud skapat, innan det försvinner. Även att det är viktigt om att bry sig.
Dikten har en korsrim, varannanradsrim.
T.ex:
Jag gillar hattar,
Jag gillar stränder,
Bara du fattar
att jag diggar dina vänner!
(konstig liten dikt som jag snabbt skrev ner som ett exempel!)
Alltså att det rimmas på varannan mening.
Själva dikten blev skriven på ett lite beskrivande sätt, lite påhittat och lite högtidlig högstämd. Det är hur jag ser dikten som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar